Mötet vid havet.

"Jag orkar mer än du tror".
Hon såg upp. Framför henne stod en pojke med en märklig mask över ansiktet. Hon gissade att det var en pojke på rösten. Men det skulle också kunna vara en kvinna, som gjorde sig till lite. Masken han hade på sig fick henne att tänka på alger och syltlök.
"Du kan inte stå där, jag målar av solnedgången", svarade hon.
"Åh, förlåt".
Han flyttade på sig, så att hon kunde fortsätta måla.
"Jo, jag ville bara säga det", fortsatte han, "att jag är liksom inte trött".
"Mhm".
"Jag har grävt hela dagen".
Hennes pensel gled viskande över duken och gav solnedgången toner av rosa tulpaner. Han fortsatte:
"Två, gånger två, gånger två. Pasta. Pastavaskare".
Hon såg upp, frågande.
"Varför har du den där konstiga masken på dig?".
Det blev tyst en stund. Hon kunde höra att han andades, där bakom. Bakom klipporna kunde höras små dova plums, som av någon som kastade stenar i havet. Det kunde också vara en häst som bajsade, men då måste det ha varit från någon av de högre klipporna, så att dess avföring fick tillräckligt med fart för att uppröra det stilla vattnet till den grad att dessa härligt plumsande läten fick eka i den lilla viken. Hon reste sig upp och såg på honom en stund, innan hon tog hans hand. Långsamt och vänligt strök hon honom över håret. Pojken vek bort blicken.
"Jag har gjort plommonpuré", sa han. "Den finns hemma i en burk. Men jag gillar inte att äta den på samma dagar som jag har grävt så här mycket. Då vill jag helst röka en cigarr".
Hon suckade och vände sig mot havet. De lugnt skvalpande vågorna lät som grönskimrande pärlemo och baklängeskastanjetter.
"Det är fint ikväll", sa hon.